Skoj att kreativiteten uppmärksammas under semestern, och särskilt ute på landstället som varit platsen för allsköns skrivande. Fin artikel!

Jo, det blir väl gärna så för många av oss? Ett landställe kan bli yta för någonting annat. 

Var än vårt ”någonting annat” sker (och hur), så är det nog bra ATT det sker. Tror vi mår bra av det, att det dessutom ger näring åt vårt professionella jag. Ja, hela vårt jag. Alla tjänar på det. 

Och om ni undrar varför jag har suttit och skrivit så kan ni läsa slutet på Fjäder från en katt.. efterord och tack alltså. Det ringar in min debut och förklarar mitt varför.

Landstället förresten? En släktresa värdig sin egen bok och kanske det blir. I all sin korthet:

Min farfars mor växte upp i Sorunda Socken och familjen sålde mark (och torp tror jag) till Moa Martinssons svärfar (där Moa sedan satt och skrev). Farfars mor blev kvar med egen familj i Sverige när övriga storfamiljen emigrerade till det förlovade landet. 

När farfar växt upp skaffade han sig landstället ute på Dyvik (i Sorunda) eftersom tomtpriserna var rimliga år 1946 (ca 1000 sek) och koppling fanns. Blir gärna så, vi är elastiska och livet sluts i cirklar. Här ute hade Greta Garbo mark som senare såldes av. En rolig historia när man traskar förbi om somrarna.

Farfar och farmor fick sex ungar, vilket innebar att jag själv har gott om farbröder, fastrar och väldigt många kusiner. Så släkten växte och ”samlades” på Dyvik, och somrarna minns jag som ”barnen i bullerbyn”. Fina barndomsminnen. Ännu en bok gissar jag.

Kort och gott. Läser man efterord- och tack så förstår man mitt varför. Och ett landställe kan spela in i bilden, såklart. Framväxten av drömmar, när man gör någonting annat. Och visst, att drömma gör ju ingenting? Gillar att lyssna och läsa när andra drömmer. Så dröm. Till alla drömmare, vår resa fortsätter. Dröm.